Vad kan jag säga, gårdagen var underbar! Började iofs inte jättebra, upp klockan 5 för att åka upp till Stockholm. Shoppade lite där med Natha & Michan, inte braa för min ekonomi! Vid 1 började vi köa, och där satt vi/stod vi sen. En lååång stund. Lite kaos i kön, folk började ställa sig o trängas när det inte ens hände nåt! Halv 6 var det insläpp, sen ännu mer väntan därinne. Köpte 2 t-shirtar, nais! Dyrt, men snygga var de. Sen fick folk ryck igen och halv 7 stod alla och trängdes, trots att förbandet skulle komma halv åtta...så vi stod av nån timme där, trängdes med massa främlingar. Kvart i 8 ungefär kom White Lies på, bra förband! Men alla var ju så förväntansfulla att man inte riktigt gav sin uppmärksamhet till dem. När de slutade var stämningen hög, och folk var verkligen taggade. Man kände nåt i luften, och efter mycketmycket väntan så hände det äntligen. Coldplay kom ut på scenen. Jag blev lite döv av alla skrik, men ett av dem var ju mitt eget så..första låtarna kom publiken verkligen igång, och vi hoppade, skrek och sjöng med så högt vi bara kunde! Det var känslan av total, ren lycka. Stämningen var riktigt hög första timmen, lugnade sig lite med 42, och sen var det bara härligt. Sjukt trångt, massa tramp på fötter, armbågar i sidan och sånt, men ändå. Värt. Värt varenda svettdroppe, varenda öre. Varenda minuts sittande på den hårda asfalten.

Man ville inte att det skulle ta slut. Aldrig, jag ville bara stå där jämt och lyssna på Chris Martins ljuva stämma, bandets grymma låtar och publikens falska medsjungande. Helt underbart! På Lovers In Japan körde de ut miljontals små pappersfjärilar i olika färger överallt i luften, de omgav hela scenen och var över oss längst fram. Fångade såklart ett par stycken, haha. En av de bästa stunderna under konserten var när bandet kom fram till "lilla" scenen, precis framför oss. Vi var typ 1 meter från stängslet, och MAX 5 meter från dem. STÖRT! De stod där och spelade några av låtarna, underbart! Fick några bra bilder på dem också. När konserten, efter The Scientist, Life In Technicolor II och The Escapist, var slut, var man i en lycklig rosa dimma. Hela vägen hem (dock sov jag lite..) och när jag kom hem. Och imorse. Hela dagen, och lite fortfarande. Känns helt overkligt att vi var där, så nära.