När jag lyssnar på musik blir det alltid typ en eller två artister, i perioder. När jag lyssnar på någon musik, då lyssnar jag verkligen. Inte bara på musiken, utan på texten & känslan som ligger bakom. Jag är otroligt lättberörd, & när en sång betyder någonting för mig så är den verkligen viktig. Men den kommer det jobbiga. Jag hatar att ge mina artister ansikten! Jag skapar mig liksom en egen bild inne i huvudet vem artisten är, hur den känner och vad den gått igenom. När man sedan efter några veckors lyssning får se personen på bild, då förstörs en liten bit av musiken. Jag gillar inte att läsa skvaller om artister, typ superstjärnan inlagd på behandlingshem. Det är för verkligt, musik ska liksom ta med en till en annan värld, där man inte behöver vara någon speciell för att passa in, man behöver inte ha de rätta kläderna eller massor av pengar. Man kan bara vara. Det är det bästa med musiken.

Just nu har jag "hittat tillbaka" till Goo Goo Dolls! Rättare sagt ikväll, blev liksom en cola-photoshop-itunes-kväll. Det är ett bra tillfälle att hitta en nygammal förälskelse. Damien Rice & Katie Melua spelas också ganska ofta nuförtiden. Det är lite svår musik, men när man väl förstår den, eller försöker förstå den så är den perfekt.

Oj, vilket inlägg. Käre värld, hoppas ni inte blev uttråkade. ♥